gladgooding

I varje inlägg skriver jag att allt är så jävla bra, mår så javla bra. Men nu ska jag vara ärlig, Jag mår inte bra alls, har ett jobb där minst 50% kommer in och klagar. Jag känner mig så jävla ensam, sviken och rent ut sagt dum i huvudet. Vet inte hur länge till jag står pall. Om jag säger vad jag har på hjärtat eller vad jag tycker om saker och ting, så blir man dumförklarad eller får en konstig blick. Det är så jävla jobbigt att behöva slåss för det som är ens eget. Där jag kommer ifrån var det ingen som ens vågade tänka tanken att erövra något som jag hade. Jag saknar Sandra, Anna-Lena, Bror. Vi hittade på en massa roligt tok hela tiden, finns ingen som er här nere. Allt ska vara så jävla pretto. Man ska vara smal , snygg, rik och inte ha en gnutta skam i kroppen här nere. Är man det  så är man helt ok. Jag är inget utav dom, känner mig fet, ful äcklig. Men mitt sörsta fel är väl att jag är uppfostrad med förstånd och samvete för minst 2. Vad är det för fel på mig??? Varför uppskattas inget jag gör? Har alltid varit  "färgstark" , glad och stått med båda fötterna på jorden. Men jag finns inte längre, Jag är ett vandrande skal, kommer nog vara totalt känslo kall snart också. Jag är lyckligt lottade som har Peter som älskar mig över allt annat på denna jord. Frågan är bara hur länge han orkar med mig. Jag är ju trots allt inget kap, ser ut som fan själv, otrevlig jämt och ett obefintligt självförtroende. Fy fan va jag är värdelös. Nej nu får jag försöka skärpa mig. Kan inte sitta här och gråta.  
Kände jag behövde skriva av mig, och det hjälper tro det eller ej. Hej!